Uranet i Ranstad - en reportageresa

Erfaren uranbygd varnar för gruva

Det går inte att bryta uran ur alunskiffer utan att helt förstöra landskapet. De slutsatserna drar naturskyddsföreningen i Västgötska Falbygden. Samma bolag som nu prospekterar för en urangruva i Oviken i vårt län har väckt uranmotståndet till liv i Ranstad utanför Falköping där stor möda lagts på att sanera en gammal urangruva med samma sorts alunskiffer som finns i Oviken.

Erfarenheter av uranbrytning
I Ovikentrakten vill prospekteringsbolaget Continental Precious Minerals starta brytning av alunskiffer för att utvinna uran. I västgötska Ranstad har man erfarenhet av både uranbrytning och motståndet mot sådan. Och motståndet mot att röra i alunskiffern där har blossat upp igen.
– Skiffern går inte att exploatera utan att förstöra hela landskapet, säger Jan Lindholm som är ordförande i Falbygdens Naturskyddsförening.

I Ranstad bröts den uranbärande alunskiffern i dagbrott under några år i slutet av 60-talet. Spåren efter verksamheten syns här idag i form av industribyggnader, en sjö i dagbrottet och ett 23 hektar stort område där gruvavfallet lagts upp.

Vetot stoppade ny brytning
Under 70-talet blev planerna på ny brytning mer storslagna. Men stötte på hårt motstånd från lokalbefolkning och kommunpolitiker. Uranframställningen avskrevs för gott, trodde man. Samma kanadensiska bolag som provborrar i Storsjöbygden har ansökt om nya undersökningstillstånd också här i bergen.

Det kommunala vetot stoppade verksamheten för några decennier sedan. Och kan kanske göra det igen.
– Om det finns kvar. Det är ju ingen grundlag och en ny riksdagsmajoritet kan ta bort det, säger Jan Lindholm.
 

Dyr städning efter uranbrytning

Det blir dyrt att städa upp efter eventuell uranbrytning i Storsjöbygden. Det kan man anta utifrån kostnaderna för efterarbetet i västgötska Ranstad där uran bröts i slutet av 60-talet.

Fler återställningsjobb planeras
En halv miljard kan slutnotan för efterarbetet hamna på, och den står kärnkraftsindustrin för. Bengt Kindbom som berättar det här har själv arbetat med gruvverksamheten i Ranstad under 60-talet, men sedan arbetat mot de högtflygande planerna på storskalig brytning, både som lokalpolitiker och riksdagsman för centern.

- De första delarna har kostat kring 250 miljoner, nu finns beräkningar för en ny omgång för att enbart riva byggnader, också det beräknat till drygt 200 miljoner.

Svensk atombomb var ursprungsmålet
Vad återställningsarbetet skulle kosta vid brytning i Oviken är svårt att sia om, men i Ranstad utvanns blygsamma 155 ton uran medan fyndigheten i Oviken beräknas till 30 000 ton. I vilket fall får städkostaderna betydelse för lönsamheten. I Ranstad var uranbrytningen aldrig lönsam. Det var inte tanken heller då uranet ursprungligen skulle användas till en svensk atombomb och sen som en beredskapsinsats för att säkra den svenska tillgången till uran.

Prospekteringsbolagen är angelägna att få börja leta uran bland västgötabergen igen. Trots att uranbrytningen aldrig var lönsam i Ranstad. Men Bengt Kindbom, granne med nedlagda Ranstadverket, tror inte på uranpriser som skulle göra brytning affärsmässig. - Priset ändrades under energikrisen på 70-talet, sedan dök de lika fort igen. Nu har kärnkraftsindustrin på nytt sökt efter uran och då stiger priserna. Jag tror att de faller igen, säger han till Radio Jämtland.

Låga uranhalter i Ovikenskiffern
Hårda miljökrav höjer kostnaderna för brytning här i landet och att bryta den tämligen låghaltiga skiffern blir dyrt. I Storsjöbygden är fyndigheterna stora men har bara halva halten uran jämfört med den i västgötabergen. Halterna i trakten kring berget Billingen är inte heller särskilt höga.
- Det är ungefär som kvarts kilo kaffe på ett ton, säger Bengt Kindbom.

Dagmar har levt med uranbrytningen

Det finns planer på att bryta alunskiffer i Storsjöbygden. Med påtagliga hälsorisker in på knuten har 74-åriga Dagmar Larsson med familj levt och verkat intill dagbrottet i västgötska Ranstad där den uranhaltiga alunskiffern bröts i början av 60-talet.

Äter köttet från gården
- Vi har mått bra hela tiden. Vi har haft mjölkkor och vi har bruckit av den mjölken. Vi har våra barn, två döttrar, och de har mått bra. Vi har verkligen mått bra, men man har ju det där hotet över sig att det kan ställa till det, säger Dagmar Larsson.

Dagmar Larsson, hennes make Åke, och hans bror har brukat marken kring dagbrottet, som nu förvandlats till en sjö. Hon är ganska nöjd med återställningsarbetet som gjorts. Nu har Dagmar och Åke Larsson bara en mindre besättning köttdjur kvar på marken.
- Vi slaktar och äter utav det här köttet och hittills har vi mått bra. De har prövat vårt vatten och drickbrunnarna, men där är det inget som oroar oss så, säger hon.

Prospekteringsbolagen är tillbaka
Både sjön och avfallsupplaget läcker uran och andra tungmetaller ut i vattensystemet. Men ungefär på de nivåer som skiffern läcker i trakten där ingen brytning gjorts. I vilket fall vill inte Dagmar Larsson ha uranutvinningen tillbaka, vilket det finns en risk för. Prospekteringsbolagen har ju kommit tillbaka.

- Det där har vi som ett litet hot över oss och vi hoppas att en sådan här bygd, där vi är så tätt befolkat och är en kulturbygd, så hoppas vi att den får vara som den är, säger Dagmar Larsson.

Länets uran ekonomiskt ointressant

Kritiker till brytning av uran hävdar att priserna på uran aldrig kommer att göra alunskiffrarna i Jämtland ekonimiskt intressanta. De får medhåll av Gustav Åkerblom som är geolog vid Continental Precious Mineral som prospekterar i Storsjöbygden.

- Uranhalterna är så låga i alunskiffret att det aldrig skulle löna sig. Det som gör det intressant är de andra metallerna; vanadin, molybden och nickel, säger han.

Och en sak som gör brytningen dyr är att man måste städa upp efter sig. I västgötska Ranstad landar slutnotan på en halv miljard kronor för 155 ton uran. Under första etappen i en gruva i Oviken utvinns 10 gånger mer varje år under en tioårsperiod.

- Det är väldigt stora kostnader, naturligtvis. Men det är ju så i Sverige att man överhuvudtaget inte får bryta malm utan att man samtidigt avsätter pengar för återställning av området, säger Gustav Åkerblom.

För att man ska få en bild av hur enormt stor verksamhet som är på gång i Ovikentrakten jämför Gustav Åkerblom med Bolidens koppargruva i Aitik utanför Gällivare. Dagbrottet är ungefär lika stort, lika stora marker ska återställas, tre-fyrahundra personer jobbar där, och:

- För Gällivare kommun är Aitik en oerhört stor arbetsgivare. För Bergs och Åre kommuner skulle det självklart vara en väldigt stor verksamhet om gruvbrytningen kom tillstånd, säger Gustav Åkerblom.

Tonvis med uran läcker ut naturligt

Vid en eventuell uranbrytning i Oviken finns en oro för att uran och tungmetaller läcker ut i Storsjön. Men redan idag hamnar tonvis med uran i sjön varje år från alunskiffern i bygden.

- Vi gjorde en överslagsberäkning häromdagen och vi kom fram till att 40 ton om året rann ut i Storsjön per år från hela skifferområdet, det berättas Gustav Åkerblom som är geolog vid prospekteringsbolaget som planerar en gruva i trakten.

40 ton om året. Vad det kan betyda för hälsa och miljö är inte lätt att veta.

Länsststyrelsens miljöskyddsenhet som annars håller koll på vattnet i sjön gör inga uranmätningar.

Livsmedelsverket sätter gränser för vad dricksvatten får innehålla och uran kan påverka njurfunktionen hos den som dricker det. Men studierna gäller bergborrade brunnar och grundvattentäkter.

Vad det skulle innebära för Storsjön som ytvattentäkt, vill inte Kettil Svensson vid livsmedelsverket uttalla sig om utan att ha sett hur uranläckaget beräknats, men, säger han:

- Med utgångspunkt från vad som gäller för andra vattentäkter skulle det vara underligt om det vore något problem att dricka vattnet i sjön.

Och det är i linje med vad Gustav Åkerblom anser:

- Vattenomsättningen är så stor så att när vi tar analyser av Storsjövattnet så finns inget uran i det, säger han.

Och det ska inte läcka ut uran eller andra tungmetaller till Storsjön vid gruvbrytning enligt Gustav Åkerblom.

- Jag ser det dom uteslutet att ansvariga myndigheter skulle ge något som helst tillstånd för utförsel av tungmetaller i Storsjön. Den är en riksklenod och måste skyddas på alla sätt

Continental Precious Minerals geolog Gustav Åkerblom är också strålskyddexpert och har bland annat arbetat vid Statens strålskydds institut, SSI, och för Sveriges Geologiska Undersökning, SGU.

Längre intervjuer inklusive osänt material.

Olov Holmstrand, teknologie doktor och tidigare professor vid geologiska institutionen vid Chalmers tekniska högskola, har studerat Continental Precious Minerals gruvplaner i Ovikenområdet. Mångårig medlem i Naturskyddsföreningen.

Bengt Kindbom är granne med Ranstadverket i byn Häggum och började med prospektering och mätning av strålning i borrkärnor här för att sedan arbeta emot uranbrytning både som lokalpolitiker och riksdagsman för centern. Nu håller han och hembygdsföreningen på att sammanställa uranbrytningsepokens korta historia.

Gustav Åkerblom geolog vid prospekteringsbolaget Continental Precious Minerals. Han är också strålskyddexpert och har bland annat arbetat vid Statens strålskyddsinstitut, SSI, och för Sveriges Geologiska Undersökning, SGU.

Torbjörn Laxvik
torbjörn.laxvik@sr.se
063-160634