"Abromaitis och Tamulevicius arbetslag fraktar lik till likhögen. De rör sig utan pauser mellan barackerna och högen med en trave kroppar på kälken. De flesta är nakna, några invirade i lakan. Ingen har tid att begrava dem, de ligger på varandra, stela som vedträn. De svältande polarrävarna drar fram liken och gnager på dem. Miseviciene, gymnasierektorns fru, går dit varje natt och släpar ihop de utsläpade liken till en hög igen.

I judarnas sjunde barack dör Gamziene. Tamulevicius går in med sitt arbetslag för att hämta henne. Bredvid ligger sonen. Han har förfrusit tårna, det har gått kallbrand i dem. Lössen springer över hans och hans grannes ansikte. Tamulevicius ser att den döende ynglingen håller en brödbit dold i handen på bröstet. Brödet kryllar av löss. Med blixtens hastighet sliter han fram brödstycket, rakar av lössen från det med handflatan och låter det försvinna i munnen.”

Berättelsen är nedtecknad av Dalia Grinkevičiūtė från Kaunas som deporterades 1941. Hennes pappa var bankdirektör, det räckte för en biljett till Altai omkring 500 mil från hemmet.

Berättelsen återges av Forum för Levande Historia.

Dalia var tolv år när Molotov och Ribbentrop den 23:a augusti 1939, på dagen idag 80 år sedan, beseglade de baltiska staternas öde. Den pakt som slöts var djävulens pakt, en pakt mellan två totalitära och hänsynslösa diktaturer.

Pakten ledde till att nästan två år senare blev tonåringen Dalia deporterad till Sibirien.

Även Polen och Finland drabbades. Finland fick Vinterkriget, ett krig som min farfar gick ut i. Polen kom att bli aggressionens första offer och världskrigets startskott.

Stalin fintade Hitler, som fick kriga ensam mot Polen ett par veckor. Därigenom fick Nazityskland ta den öppna skulden för krigets utbrott, medan medbrottslingen höll lägre profil. Det här är ett förhållande som först Sovjetunionen och sedan Ryssland ihärdigt försökt förneka; Kremls skuld till andra världskriget.

Visst var medgivandet om det hemliga tilläggsprotokollets existens steg framåt i augusti 1989 när politbyråmedlemmen Jakovlev erkände existensen i Pravda. Det kom efter att avtalstexten publicerats i Argumenti i Fakti, trots hemligstämpling.

Låt oss stanna upp vid innehållet i denna pakt som kastade Europa i brand och som drabbade små stater.

Notera att innebörden ”territoriell och politisk ombildning” är att underkastas Nazityskland respektive Sovjetunionen, med vapenmakt om så krävs.

Artikel I.

I händelse av territoriell och politisk ombildning av områdena tillhörande de baltiska staterna (Finland, Estland, Lettland, Litauen), skall Litauens norra gräns utgöra inflytelsesfärens gräns mellan Tyskland och Sovjetunionen. I anslutning till detta skall Litauens anspråk på Vilno-området erkännas av båda sidor.

Artikel II.

I händelse av territoriell och politisk ombildning av områdena tillhörande den polska staten, skall inflytelsesfärens gräns dras ungefär längs linjen på floderna Narev, Wisla och San. Frågan om huruvida det ligger i båda staternas intressen att upprätthålla en oberoende polsk stat och inom vilka gränser en sådan stat skall få existera kan bara slutligen avgöras inom loppet av vidare politisk utveckling.

I vilket fall som helst kommer båda regeringarna att lösa frågan genom vänskapligt samförstånd.

Artikel III.

Vad gäller sydöstra Europa så framhåller Sovjetunionen sitt intresse för Bessarabien. Den tyska sidan deklarerar sitt totala politiska ointresse för dessa områden.

Artikel IV.

Detta protokoll skall behandlas av båda sidor som strikt konfidentiellt.

Daterat i Moskva, 23 augusti 1939, underskrivet av utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop.

(Det ska tilläggas att avtalet justerades 28:e september samma år, då Sovjetunionen gav bort området mellan Wisla och Bug till Tyskland och fick Litauen istället. Gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen kom därför att i följa i stort sett Curzonlinjen.)

Det här dokumentet och dess fasansfulla konsekvenser vill dagens regim i Kreml försöka trolla bort. Förnekelse av ockupationen, ifrågasättandet av Estland, Lettlands och Litauens legala status, återkommande kränkningar av gränser är bara några exempel på vilka uttryck som detta tar sig.

Inför den 23:e augusti lanserade Ryssland en historiekampanj. Utrikesminister Sergej Lavrov invigde en utställning om andra världskriget i Moskva och kom då att hävda att det var den polsk-tyska nonaggressionspakten tillsammans med politiska beslut i London och Paris som tvingade fram Molotov-Ribbentrop-pakten. En klassisk sovjetisk position som använts sedan 1939 för att försvara uppgörelsen med nazisterna.

Som att någon kan tvingas på en slakt på sina grannar. Som att någon kan tvingas till en position att ta något man inte har rätt till.

Kremls historieoffensiv inför årsdagen har varit koordinerat. På Twitter har olika officiella ryska konton kört med #TruthofWorldWarII - ”Sanningen om andra världskriget” och försökt vrida historien i stalinistisk riktning.

Inget kan dock tvätta bort det som skedde för Estland, Lettland och Litauen. Först sovjetisk ockupation. Sedan tysk. Och sedan sovjetisk igen.

En siffra som visar vidden av tragedin; 23:e augusti 1939 fanns det 2 miljoner invånare i Lettland. 1945 fanns bara 1,4 miljoner människor kvar.

Lidandet fortsatte långt efter att övriga Europa slutit fred. 1949 genomfördes operation Vågsvall, nu skulle jordbruket brytas ned och kollektiviseras. Nästan 100 000 ester, letter och litauer stämplades som kulaker och deporterades. Många av dessa barn och ungdomar under 16 år.

Det här ryckte också undan benen för gerillakrigföringen. Men det väpnade motståndet mot ockupationen bröt samman först en bit in på 50-talet när de sista större förbanden av skogsbröder skingrades i Litauen.

Då hade politiska beslutsfattare, akademiker, företagare, journalister och intellektuella i stort sett raderats ut.

För egen del slog insikten om vidden av utrensningarna till vid ett besök i Stenbockshuset i Tallinn för ett par år sedan. Jag förevisades de statsäldres rum med alla sina målningar av allvarliga män.

Målningarna med anteckningar om dödsåren, eller osäkerheten om dödsåret, sade allt som behövde sägas:

Jaan Tönisson, troligen död 1941. Troligen avrättad.

Kareel Eenpalu, död i fångläger 1942.

Otto August Strandman, sköt sig i hemmet 1941 när han kallades till förhör av NKVD.

Friedrich Karl Akel, avrättad 3 juli 1941.

Jaan Teemant, greps av NKVD juli 1940, kanske död kort efter, andra säger dömd till straffarbete 1941. Öde okänt.

Konstantin Päts, fängslad 1940 och aldrig mer fri, död på mentalsjukhus i Tver 1956.

Bara två fick dö i frihet. Jüri Uluots och August Rei, båda i exil i Sverige.

Hur gick då ockupationen till efter avtalet 1939?

Svaret är att Estland, Lettland och Litauen bröts ned, steg för steg. Sovjetunionen krävde ”biståndsavtal” hösten 1939. Som förhandlingsargument marscherade en halv miljon man upp mot gränsen tillsammans med 3500 artilleripjäser och 3000 stridsvagnar.

Inför hotet och tog man inte striden. Tre små länder, som inte stod tillräckligt enade och som inte hade främmande hjälp, spelades ut av övermakten, klämd mellan hakkorset och skäran.

Där Finland fick kriget fick Estland, Lettland och Litauen något faktiskt än värre. Den gradvisa undergången. Först kom militärbaserna. Sedan ökade subversionen, det vi idag kallar hybridkriget. I takt med Tysklands framgångar i väster och som släckte alla hopp om en västlig intervention (ett hopp som fanns hos de som drömde fram till Finlands bittra Moskvafred 13 mars) drogs snaran åt.

När inmarschen väl kom i juni 1940 blev motståndet bara sporadiskt. All uppmärksamhet i världen var riktat västerut med det dramatiska fallet av Paris och hur Frankrike besegrats av Hitlers Blitzkrieg. Världens blickar hade annat att se än Stalins ”slow war”.

Världen tittade inte åt Baltikums håll. Riggade val och politiska församlingar med NKVD:s bajonetter i ryggen gjorde att parlamenten röstade för anslutning till Sovjetunionen. En som skildrade hur det här gick till redan 1940 var Ignas Jurkunas Scheynius, den litauiska regeringens rödakorsrepresentant i Vilnius. Hösten 1940 gav han i exil på Bonnier förlag ut boken Stalin Ockuperar Litauen. Hans berättelse inleds hösten 1939 fram till flykten till Sverige i augusti 1940. I boken berättar han om ett möte en sejmledamot som kommer tillbaka från ett möte inför omröstningen där kommunisterna dykt upp.

Ledamoten (som inte namnges i boken) berättar:

”De var femton stycken, tror jag, de delade på sig när de kom in i salen. En av partistyrelsens medlemmar stegade fram till mig och ställde sig tätt intill mig och sade i fast ton: ”LÄGG NOGA MÄRKE TILL: DEN SOM VÅGAR RÖSTA EMOT ANSLUTNING KOMMER ATT SVARA FÖR DEN SAKEN INTE BARA MED SITT LIV UTAN OCKSÅ MED SIN FAMILJS OCH HELA DEN LITAUISKA ÖVERKLASSEN”.

Som författaren konstaterade så var Sovjetunionen då redan i besittning av Litauen, men Moskva ville visa världen att balterna ”ville tillhöra” Sovjetunionen.

”Ville”

En illusion, ett bländverk av sovjetisk propaganda så att det råa våldet inte skulle ses.

En villfarelse som Kremls troll och informationsoperationer försöker upprepa än idag.

Så kom dom många mörka åren. Åren då hoppets låga aldrig slocknade, utan väntade, flämtade, svagt, men inte slaget.

I våras träffade jag professor Landsbergis i Vilnius. Han som blev Litauens första statschef vid den återvunna självständigheten. Professorn konstaterade att ”vi trodde aldrig att Ryssland kom för alltid. Alla imperier kommer och går.”

När vi träffas så är det en 86-åring, som trots att åren tagit ut sin rätt på kroppen, har kvar ett gnistrande intellekt. I blicken glittrar humor och skrattet ligger nära till hands. Humorn och skrattet som är frihetens okuvliga kraft. Och vi pratar om kraften, och viljan att leva tills tiderna förändras, att ockupationen inte kunde vara för evigt:

”Små nationer ville leva också, och visade stor styrka att slåss för sin rätt till en nationell identitet. Även när de förslavades fortsatte uppror att komma. Det är vår historia de senaste 200 åren, vi har överlevt för att nu vara en medlem i den europeiska familjen av nationer.”

Tiden för friheten kom på 80-talet. Den 23:e augusti 1989, trettio år sedan idag, skapades the ”Baltic Way”, den baltiska vägen, den baltiska kedjan eller frihetskedja som den också kallats.

Hand i hand. I land efter land. Från Tallinn till Vilnius via Riga. Två miljoner människor tog varandras händer och bildade en mänsklig kedja på 67 mil i tre länder.

På dagen 50 år efter Molotov-Ribbentroppakten slog frihetens låga upp med full och okuvlig kraft. En låga som samlade de gamla, de unga, småbarn, medelålders - ja alla slöt upp. Berättelserna om den dagen lever så starkt från de som var med.

Vi andra har bilderna att se. Flygbilderna, där man ser hur kedjan sträcker sig ut i landsbygden med organiserade bussturer för att skapa hela kedjan, ger rysningar än idag.

I femton minuter höll den mänskliga kedjan ihop och skickade ett viktigt budskap till omvärlden, men även en egen växande insikt att friheten var möjlig att gripa.

Kampen var inte avgjord med detta. Många dramatiska vändningar skulle komma under åren innan självständighet och frihet var säkrad för stunden.

Men ska man prata om ett ögonblick med omslag i världshistorien så är det augusti 1989 där modiga människor tillsammans visade vad som var möjligt. Det följdes av Berlinmurens fall och kommunistblockets totala sammanbrott. Modet som människorna visade där och då kan inte nog beskrivas. Betydelsen kan inte överdrivas.

Det här är en dag att minnas. Och att hedra de som var med.

För tio år sedan bestämde Europaparlamentet att vi ska använda den här dagen för att minnas. Minnas de som föll offer för stalinismen och nazismen. Ett brott som möjliggjordes just på denna dag i historien för åttio år sedan. Det är därför som den 23:e augusti är en Europeisk minnesdag. Dagen är inte en angelägenhet bara för ester, letter, litauer, finländare eller polacker. Det är en angår oss alla på denna kontinent.

Vi ska minnas den här dagen som aldrig mer 1939.

Historien är aldrig färdig. Inget är för evigt. Ondskan och hoten mot frihet har inte försvunnit för alltid. För som professor Landsbergis konstaterade under vårt möte: ”vi måste ha förståelse för att frågan inte är avgjord än. Gamla imperier rymmer många imperialistiska drag och idéer. Det finns de (i Ryssland) som säger att deras mål är att återställa imperiet eller till och med utvidga det till hela Eurasien, med centrum i Moskva”.

En odödlig tradition konstaterade Landsbergis: ”olyckligtvis för Ryssland självt men den är också farlig för grannar.”

Vi känner väl till idag Kremls arbete att försvaga väst med alla medel som kan tänkas användas. Kremls makthavare hoppas på att väst ska försvagas, eller rent av bryta samman. Om det sker kan det ryska Imperiet utvidgas västerut igen. Och i främsta linjen står Baltikum.

”Framtiden beror på oss själva. Det är stora krafter i rörelse runt om oss. Om det inte finns en vilja att leva och vara som dig själv så kommer du att försvinna mycket snabbare om en katastrof sker. Om du är redo för katastrofer och angrepp så har du större möjlighet att motstå sådana prövningar.”

Stora krafter i rörelse runt om oss säger alltså professor Landsbergis.

De stora krafterna har märkts under veckan, i väster där en amerikansk president först säger att han vill köpa Grönland och när han får nobben ställer in ett planerat statsbesök i lilla Danmark.

Det som är så allvarligt med Trumps uttalande handlar om att han gör vad andra gör. Och det är inte normalt att en amerikansk president gör så. USA har varit en garant för en regelbaserad världsordning och varit central i uppbyggnaden av en rad organisationen som ska se till att det aldrig mer blir 1939.

För att citera tidskriften the Atlantic om innebörden i Grönlandshistorien: ”Det är ju den här typen av saker som ryssarna och kineserna kör med. Territoriell revisionism - användandet av statens makt för att lägga under sig kontroll över territorier mot en suverän stats vilja.”

Trumps agerande undergräver i förlängningen Helsingforsavtalet från 1975, hörnstenen i europeisk säkerhet. En hörnsten som USA stått bakom och försvarat. Ett avtal som säger att alla ska avstå från att göra territoriella anspråk på Europas länder. Något Ryssland satt i system att utmana med frusna konflikter, kriget mot Georgien och annekteringen av Krim. Saken blir inte bättre av okunniga Republikanska kampanjmakare låtit trycka upp t-shirts där Grönland är en del av USA.

Och samma vecka säger den ryske försvarsministern att landet ska vidta militära åtgärder i kustnära områden som bland annat svar på att lilla Sverige och lilla Finland samarbetar allt djupare både med varandra och med USA. Samma dag som utspelet sker besöker president Putin Helsingfors.

Och så har vi Kina med president Xi Jinping som undergräver avtalet om Hong Kongs status från 1997, som hotar Taiwan militärt och som försöker öka sitt avtryck i världen - även i Östersjön och Arktis.

Nationalismen drar som ett spöke genom världen. I Indien där det styrande hindunationalistiska BJP river upp Kashmirs status och för kärnvapenländerna Indien och Pakistan närmare krig. Vi har Brasilien där högerpopulistledaren släppt krafter fria som innebär att Amazonas just nu brinner. Världens lungor. Det som sker kommer inte att hålla sig inom ett lands gränser.

På vår egen kontinent ser vi hur utvecklingen går bakåt i länder som Polen och Ungern, i Italien hoppas en ledare som går omkring i t-shirt med Putinmotiv att kunna nå regeringsmakten.

Det är stora krafter i rörelse runt om oss. Det är dåliga nyheter och farliga tider för små stater, som Estland, Lettland och Litauen - såväl som för Sverige och Finland

Det är här som löftet aldrig mer 1939 spelar roll.

Friheten kan inte tas för given. Den erfarenheten har Estland, Lettland, Litauen och Finland gjort. Det är en erfarenhet som är svårare att få fäste i Sverige, med en tvåhundraårig fred genom historiens tursamma nycker.

Dalia Grinkevičiūtė fick aldrig uppleva den baltiska vägen, den återställda självständigheten eller den askungesaga som Estland, Lettland och Litauen blivit då man gått från ockuperade av Sovjetunionen till fria länder som är med i Nato och EU.

Den tonåriga flicka som deporterades 1941 kom som 22-åring att fly från Sibirien hem till Litauen. Men i oktober 1951 arresterades hon och fängslades igen. Det dröjde ytterligare sju år innan Dalia kunde komma tillbaka till Litauen. Som läkare kom hon att ta hand om andra deporterade, hon skrev sina memoarer och trakasserades av KGB. Det ledde till avsked och fråntagen lägenhet.

Hon dog 1987. Två år innan människor tog varandras händer och bildade den mäktiga kedjan från Tallinn till Riga till Vilnius.

Det är för Dalia och alla andra offer det behöver sägas om och om igen.

Aldrig mer ska diktatorer och imperier stycka Europa.

Aldrig mer ska världen tiga och låta brotten ske.

Aldrig mer ska en ockupation ske genom motståndet bryts ned steg för steg.

Aldrig mer 1939.

23:a augusti är dagen vi minns det.

Den här texten framfördes som huvudtal vid minnesevenemanget i Estniska Huset i Stockholm med anledning av 30 år sedan Baltiska vägen och 80 år sedan Molotov-Ribbentrop pakten. Arrangör var Baltiska Samarbetsgruppen.

Rättelse: En tidigare version av texten angav fel år för avtalet om Hong Kong där årtalet sammanblandades med avtalsåret för Macao. Den uppgiften är rättad.